Fredrik Jansson

Att vandra med diabetes

onsdag, 14 juni, 2017

Fredrik Janssons sjukdom hindrar honom inte från att leva som han vill. I sommar
planerar han en två månaders lång vandring över hela den svenska fjällkedjan.
Frågan är hur han ska få med sig insulinet. 

De är tre kompisar som har anmält sig till att vandra ”Gröna bandet”, som innebär en tur längs den svenska fjällkedjan – från Grövelsjön i Idre socken i Älvdalens kommun, till Treriksröset; världens nordligaste trelandsgräns, där gränsen mellan Sverige, Norge och Finland möts. 
– Sträckan man går kan variera lite beroende på vilka rutter man tar. Det ser ut som att det kommer att bli mellan 120 och 140 mil, säger Fredrik Jansson när vi möts i Bergshamra, där han bor. 
Till vardags går Fredrik Jansson på universitetet, fjärde året på KTH – Kungliga tekniska högskolan. Han är 23 år och har haft diabetes typ 1 sedan sex års ålder. Han och hans kompisar började prata om vandringen när de i vintras deltog i Vasaloppet tillsammans. Först ett par månader efter att de anmält sig till vandringen, slog det Fredrik att han har diabetes. 
Det säger en del om hans inställning till sjukdomen. Den hindrar honom inte från att göra som han vill. 
– Jag har haft diabetes sedan jag var liten, så jag vet inget annat. 
Fredrik använder sig av sprutor för att ta sitt livsnödvändiga insulin, och han mäter blodsockret med teststickor. Men för en två månaders vandring krävs ju en hel del medicin.
– Ja, vi håller på nu och planerar våra rutter och vår packning, säger han och ler på ett sätt så man förstår att han inte anser att det kommer att vara några större problem. 
Packningen ska visserligen vara så liten som möjligt, samtidigt som han ju måste ha med sig så mycket medicin han behöver.
– Insulinet håller väl inte längre än kanske 30 dagar utanför kylskåpet, funderar han – och lägger snabbt till:
– Nu kommer det väl i och för sig att vara ungefär kylskåpskallt där vi ska vara…
Hittills är det ungefär 50 personer som genomfört ”Gröna bandet”, alltså att gå hela sträckan utan avbrott. Dessa personer får sitt namn inristat och hamnar på en ”Wall of fame” i Grövelsjön.
– Vad jag vet har ingen av dem som tidigare genomfört vandringen haft diabetes. 
Den största delen av Fredriks packning kommer att innehålla mat, säger han. Närmare bestämt frystorkade matportioner. 
– Om vi äter tre om dagen får vi i oss 1 500 kalorier. Det är ju lite för lite, så då måste man fylla på med nötter och annat för att få i sig tillräckligt. 
Packningen är en stor del av vandrarens bekymmer. Å ena sidan bygger en stor del av bekvämligheten på att de är välutrustade och har rätt grejer med sig. Å andra sidan har det stor betydelse för varje steg som tas på vandringen huruvida packningen väger 20 eller till exempel 25 kilo. För en vandrare kan det vara helt logiskt att såga av skaftet på tandborsten för att vinna några gram vikt.
Naturligtvis behöver de tre vännerna inte kånka på all mat – eller all medicin för den delen – som går åt för hela den två månaders långa vandringen. De kan proviantera längs vägen. 
– Man går förbi en del orter där det finns vanliga mataffärer. Och på en del fjällstationer finns det restaurang, så då får man passa på att fylla på ordentligt. Vissa sträckor tar vi medvetet längs vägar så att vi kan proviantera med jämna mellanrum. Och där måste det ju också finnas apotek, säger han hoppfullt. 
En fråga för Fredrik när han planerar för sin medicin är ju inte bara hur mycket som går åt för de olika etapperna, utan också hur mycket han ska ha med sig extra – för den händelse att det skulle hända något oförutsett. Som att det av någon anledning går åt många fler teststickor än normalt, eller att etappen tar längre tid än beräknat, eller att delar av insulinet av någon anledning förstörs eller tappas bort. 
Fredrik, som alla andra, omfattas av samma säkerhetssystem på vandringen, vilket innebär att om det blir en riktigt allvarlig nödsituation, kan hjälp nås via en nödsändare de har med sig. 
Även sötsaker kan ju vara nödvändiga för Fredrik Jansson. Om blodsockret blir lågt använder han Dextrosol. Och även här blir frågeställningen: hur mycket kommer det att gå åt då? En vandring med dagsetapper på cirka två och en halv mil om dagen kanske gör att det doppar ned lite oftare än det annars brukar göra?
– Jag har normalt sett en väldigt lättskött diabetes. Mitt blodsocker håller sig stabilt. Om jag är ute och springer kanske jag måste ta någon Dextrosol, annars brukar jag inte behöva det. Men man vet ju inte hur det blir på en lång tur. 
Än så länge har de tre vännerna inte riktigt detaljplanerat alla rutter. Men det lutar åt att de längsta etapperna de kommer att gå, utan möjlighet att fylla på med proviant – eller medicin – hamnar på 10 dagar. Två eller tre sådana blir det nog. 
När de planerar rutterna är det mycket som spelar in – inte bara praktikaliteter som till exempel proviantering – det kan också vara att de vill gå en särskilt vacker sträckning. 
– Vi väljer att ta Padjelantaleden i stället för Kungsleden. Det blir en lite längre etapp, men det är nog för att vi har sett bilder därifrån. Det ser väldigt vackert ut. 
Padjelanta nationalpark ligger i Jokkmokks kommun, och är en del av världsarvsområdet Laponia. 
Fredrik Jansson har inget minne från när han fick sin diagnos. Det tidigaste han kommer ihåg är att han hade en assistent som hjälpte honom på sexårsverksamheten i skolan. 
– Det har aldrig varit några problem för mig. I skolan kommer jag mest ihåg hur kompisarna tyckte att det var lite häftigt. Jag tror det är lättare att hantera sjukdomen om man får den tidigt. Det är kanske svårare i tonåren. 
Fredrik har haft, som han beskriver, ett lättskött blodsocker. Han tar blodprov och mäter vanligtvis fem till sex gånger om dagen. Insulinsprutorna tar han i samband med måltid. Medan andra har gått över till insulinpump eller en så kallad kontinuerlig blodsockermätare har Fredrik hållit fast vid sprutor och teststickor. 
– Jag är van vid dom och det fungerar bra för mig. 
Han har haft sin diabetes så länge och är så inkörd i sina rutiner att han sköter den utan att tänka på den. Ibland händer det visserligen att han får säga nej när kompisar efter skolan frågar om han ska hänga med, för att han inte har med sig insulin så att det räcker. Han har helt enkelt inte planerat för en sådan lång dag. Det hoppas vi att han gör under sin vandring. 
När vi går ut från caféet hamnar vi i ett ruggigt aprilväder med vinden och regnet piskande i ansiktet och en kyla som når ända in i benet. 
– Det är väl ungefär sånt här väder ni kommer att ha på fjällvandringen, säger jag.
– Ja, det är det nog, säger Fredrik Jansson och ler. 
Han verkar se fram emot det.

Text: Bruno Lundgren  foto: Petrus Iggström