Metabolisk flexibilitet?

FRÅGA EXPERTEN
Inskickad fråga:

Jag undrar lite över en term jag nyligen stött på, nämligen så kallad ”metabolisk flexibilitet”. Jag har typ 1-diabetes sedan jag var ung och försöker att hålla mig informerad om det senaste på kostområdet, men det här var något nytt för mig.
Så som jag förstår det så kan hjärnan använda olika sorters bränsle, i form av glykos eller ketoner. Och kroppen kan tydligen vara olika bra på att koppla om och börja använda t.ex. ketoner istället för glykos. Det menade dom skulle bidra till ett stabilare blodsocker.

Jag tycker att det låter spännande och användbart för mig som har diabetes. Stämmer det att det fungerar på det viset? Och hur kan jag i så fall göra för att få en större ”metabolisk flexibilitet”?

Bästa hälsningar, Alex Niemi

 

Expertens svar:

Det var en ny term även för mig. Både hjärnan och resten av kroppen använder glukos som energi, som hämtas från det vi äter, från det vi frisätter från våra glykogenlager och från det som nybildas i levern. I andra hand används ketonkroppar, som bildas via nedbrytning av fettsyror i maten eller triglycerider i fettväven.

Ketonkropparna används i första hand av musklerna, och tillgängligt glukos “sparas” till hjärnan som behöver ca 100 gram dagligen. Hjärnans upptag av glukos är inte beroende av insulin utan sker fritt även vid låg blodsockerhalt, s.k. fastenivå. För att hjärnan ska börja utnyttja ketonkroppar som bränsle i större utsträckning krävs en högre halt av dessa i blodet.

Utifrån det du skriver verkar tesen vara att vi kan påverka denna inbyggda prioriteringsordning, men det kan vi (mig veterligen) inte. Ketonkroppar utnyttjas som bränsle först när det råder brist på glukos, och då först av musklerna. Hos en frisk person råder en relativ brist på glukos när glykogenlagren är slut samtidigt som intaget från maten är lågt, vilket leder till en viss halt av ketonkroppar i blodet – även känt som ”ketos”. Samtidigt kommer också glukos nybildas och insulin frisättas, så att blodsockret kan hållas på en jämn och gynnsam fastenivå.

Vid typ 1-diabetes saknas egna mekanismer för att balansera fastenivån och kroppen är därför beroende av tillförsel av insulin i form av läkemedel för att åstadkomma detta. Insulintillförsel vid lågt blodsocker leder lätt till hypoglykemi och därmed förödande konsekvenser. Tillförs inget insulin alls råder absolut glukosbrist i cellerna och frisättningen av ketonkroppar riskerar då att bli så stor att blodet försuras – så kallad ketoacidos – vilket är ett potentiellt livshotande tillstånd.

Min slutsats är att hjärnan varken är mer eller mindre bra/dålig på att använda det ena eller andra bränslet. Däremot styrs upptaget till hjärncellerna av den totala koncentrationen tillgängliga energikällor.

Bästa hälsningar, Haddy Gibba

Ur Leva med diabetes nr 3-21