toll

”De var helt ointresserade”

NYHET
Tidningen

Det var först i 40-årsåldern som Marguerite Toll diagnostiserades med typ 2-diabetes. Men redan från åtta-, nioårsåldern hade hon vuxit upp med insikten att hon en dag skulle få det.

Som liten var Marguerite på läkarbesök. Hennes mamma hade inställningen att hon hade diabetes. En förklaring till mammans oro kunde vara att det fanns diabetes i släkten.

Marguerites mormor hade haft det, och hon var nu bortgången. Marguerite hade fått berättat att mormodern ofta togs till sjukhuset med ambulans. Senare drabbades även hennes pappa av ”åldersdiabetes”, det vill säga typ 2-diabetes.
– Jag har vuxit upp med insikten att jag skulle få diabetes. Jag har alltid tänkt att förr eller senare dyker det upp. 

Marguerite var dessutom ”ganska mager och kortväxt”, som liten. Men att hon hade diabetes speglade nog snarare hennes mors egna tillkortakommanden, menar Marguerite.

Hur som helst – till doktorn skulle hon. Där och då fick hon några lite märkliga kostråd. Hon skulle inte äta potatis, som hon tyckte väldigt mycket om. Men godis i små mängder gick bra. Och vitt bröd skulle det vara! Inte det mörka grova brödet hon vanligen åt och tyckte mycket om.
Förutom potatisförbudet var det inte så svårt för Marguerite att följa kostråden. Hon har till exempel aldrig varit särskilt intresserad av sötsaker.
– Bullar och kakor åt jag aldrig ändå.

Kostråden följdes till punkt och pricka i ett år ungefär, sedan försvann de i intet utan att någon tänkte mer på saken. 

Det dröjde fram till 40-årsåldern innan Marguerite, idag 71 år, diagnostiserades med diabetes. Diagnosen kom i samband med en mycket tung period. 

– Det var två chefer på mitt arbete som tog knäcken på mig. Nu skulle man nog kalla det depression. Jag blev beskylld för en hel del saker som jag aldrig vare sig tänkt eller genomfört. Jag kände mig kränkt, men protesterna möttes bara av tystnad.

Från att under så gott som hela livet gått, dansat, cyklat, sprungit och varit med på en massa aktiviteter, blev hon uppgiven och inaktiv. Marguerite beskriver hur hon dagarna i ända satt på en stol i trädgården oförmögen att orka företa sig någonting alls.

Efter semestern kunde hon konstatera att hon inte orkade arbeta. Tröttheten tog överhanden. Hon gjorde ett läkarbesök. Efter några provtagningar fick hon göra ett sockerbelastningstest genom att dricka en liter söt saft.
– En vedervärdig erfarenhet, säger hon.
Och, jo då, hon fick diagnosen typ 2-diabetes.

Marguerite behandlades med tabletter för sin diabetes och för blodtrycket. Hon mådde bättre.

Så gick det några år.

Hon tyckte att hon skulle etablera kontakt med vårdcentralen i samhället utanför Stockholm där hon bodde. Det ledde i sin tur till att hon blev behandlad med insulin. Men det blev en förödande upplevelse.
– Diabetessjuksköterskan instruerade mig om hur man sticker sig på låren. Med följden att de blev svarta, gula, röda, blålila… låren såg ut som misshandel.
Det fick bli stick i magen i stället. Men snart antog magen samma färgpalett som låren.

– Så småningom började det göra ont kring halsen ut mot nyckelbenet. Varje gång jag stack och tryckte för att få ut insulin blev det en blixtrande värk.
Men det räckte inte med det. Marguerite blev också oerhört trött – och lite frånvarande. På väg till och från arbetet somnade hon för det mesta. En gång missade hon att gå av vid sin hållplats.
– Jag var konstant trött. Jag gick och la mig klockan halv nio på kvällarna. Men det hjälpte inte. Det spelade ingen roll om jag hade det trevligt eller om det var tråkigt… väldigt trött var jag lika fullt. 

Marguerite försökte få sin läkare att förstå att hon alltid var trött och att hon aldrig varit så pass trött en så lång period tidigare. Att det måste bero på insulinet. Läkaren svarade bara ”ja, ja” och fortsatte med sitt skrivande på datorn, beskriver hon. 

Marguerite ville ha ett annat insulin. Samtidigt var hon sliten av sjukdomen, och hade fullt sjå att orka med sitt jobb och sina vardagliga bestyr. Hon hade inte så mycket kraft kvar till att bråka med vården. Det kanske var så här att ha diabetes, tänkte hon.

– Diabetessköterskan som skulle vara behjälplig var inte heller tillgänglig. Hon lade ut tider till mig runt 13.30. Jag påpekade ett flertal gånger att jag arbetade i stan och hade svårt att komma ifrån, då arbetsgivaren började klaga. Men det hjälpte inte. Det fanns inga andra tider. 

När Marguerite väl hade kontakter med vården gav det ingenting, tycker hon. 
– De var helt ointresserade. 

Hon säger uppgivet:
– De åren är förstörda. De är bara en dimma för mig.

– Eftersom jag inte har typ 1-diabetes var jag nog inte lika viktig för vården. Det är ju inte total katastrof med typ 2-diabetes. Min väninna försökte i ett par år få mig att välja en ny läkare, men jag kunde inte ta mig samman och byta. Vårdcentralen ska ju vara för mig som patient.

Inte förrän hon en dag fick ögonen på en annons i en tidning där en läkare sökte nya patienter kom hon för sig att byta.
on fick snabbt nytt insulin – och allt förändrades som i ett slag. Missfärgningarna på mage och lår försvann. Smärtan försvann. Liksom tröttheten.

På arbetet sa hennes arbetskamrat: ”Numera kan jag prata med dig hela dagen och inte bara ett par timmar på förmiddagen”.
– Det var faktiskt en skrämmande upplevelse, minns Marguerite.

Marguerite Toll har också haft stora besvär med sina fötter genom livet. Om det haft med diabetesen att göra är okänt. 

Blåsor och skoskav har ofta varit så smärtsamma att hon har haft svårt att gå.
– Fast jag var väldigt noga och bytte skor på arbetet hjälpte ingenting. Köpte alltid skinnskor som var skinnfodrade. Hade alltid nytvättade strumpor. Trots det hade jag nästan alltid skavsår som blödde. Den ena foten var mycket värre än den andra. Jag hade en stor knöl på höger häl. Knölen borde jag göra något åt, trodde jag. 

Hon menar att hon försökte ta upp fotproblemen med diabetessköterskan på vårdcentralen, men sköterskan hävdade att fötter inte ingick i hennes arbetsuppgifter. 

Marguerite sökte till Söder­sjukhuset där hon fick en tid.  Hon berättade om sina besvär och fick visa hälen. ”Ojdå”, sa läkaren och undrade vad de sagt på vårdcentralen – och bokade omgående en operation.

Marguerite berättar att man försökte ”karva” bort knölen under operationen, men sen hörde hon att det behövdes rejälare doningar när läkaren begärde fram hammare och stämjärn.
– Jag var väl bandagerad när jag begav mig hem.
Numera mår Marguerites fötter bra och det förekommer sällan skavsår.

Det är drygt 20 år nu sedan Marguerite Toll fick sitt nuvarande insulin. 
– Jag tycker att det går jättebra idag. Jag har inga märken på magen. Jag mår bra och är pigg på kvällen tills det är dags att gå och lägga sig.

Hon är tacksam att hon har en medicinering som fungerar hyggligt. Men hon är lite bitter över att hon inte blev lyssnad på när hon hade det svårt. Framför allt ångrar hon att hon inte bytte läkare och vårdcentral tidigare. Att hon varit så ”trög”. Det sista är hennes egna ord.

Hon medicinerar med insulin varje morgon och kväll, samtidigt som hon också mäter blodsockernivån. Långtidsblodsockret är rätt så jämt och med det är hon ganska nöjd.

Hon äter hyggligt bra, menar hon. Mycket grönsaker och fisk. Hon är fortfarande inte så mycket för sötsaker, och är väldigt modest med till exempel alkohol. Och så har hon alltid varit noga med att äta tre gånger om dagen. 
– Får jag inte mat tre gånger om dagen blir jag gnällig och tvärsur. Så har det alltid varit. Men jag har aldrig förknippat det med mitt blodsocker.

Hon går obesvärat och skavsåren är ett minne blott. För går och motionerar, liksom gymnastiserar, det gör hon. Mest varje dag.
– Ett par kilometer blir det nog varje dag, oavsett om det regnar eller inte. Och nu ska jag traska iväg på gympa, säger hon.

 

Text: BRUNO LUNDGREN Foto: Petrus Iggström