Peter Jihde i närbild

”Diabetes passar min personlighet bäst”

NYHET
Tidningen

När Peter Jihde fick diagnosen diabetes tänkte han amputering och död. Idag, tre år senare, mår han bättre än någonsin. Nu vill han få människor att sluta skämmas över sin diabetes och istället se den som en tillgång.

En decembermorgon när Peter Jihde vaknar har han en finne på näsan. Han bekymrar sig inte nämnvärt över detta, men kvällen därpå är näsan röd och svullen. Finnen har vuxit och blivit infekterad. På måndagsmorgonen går han som vanligt till jobbet som programledare för Nyhetsmorgon i TV4. Kollegorna stirrar på honom, svullnaden har nu spridit sig över näsan och upp mot ögonen. Han blir hemskickad. Dagen därpå är ansiktet så uppsvullet att han måste söka vård, och på sjukhuset får han förklaringen: blodsockret är skyhögt, det ligger på strax över 30 – han har diabetes.

Peter Jihde beskriver beskedet som en chock, även om han så här i efterhand kan se att han hade många av de vanligaste symptomen för diabetes.
– Jag drack litervis med vatten, var så trött att jag somnade före barnen när jag nattade dem på kvällarna och hade väldigt dålig andedräkt. Dessutom var jag ständigt sötsugen, något som jag inte hade varit tidigare. Så visst, hade jag förklarat mina symptom för en läkare så kanske denne hade reagerat. Men jag visste knappt något om diabetes innan, så jag hade inte en tanke på att jag skulle ha det, säger han.

Han förklarar att han knappt minns något från den första veckan efter beskedet. Allt var så omtumlande. Men när han återhämtat sig lite från chocken så sätter han sig vid datorn och börjar googla ”diabetes”.
– Fast eftersom jag var i en sådan dyster sinnesstämning då så såg jag enbart negativa rubriker om amputeringar och död. Jag tänkte att livet är förbi.

Det går några veckor. Julen passerar och familjen Jihde beställer en sista minuten-resa till värmen. Och där, under resan, vänder det. Han minns stunden glasklart.
– Jag står på hotellbalkongen. Solen skiner äntligen efter några molniga dagar. Jag hör min fru och mina barn skratta från poolen nedanför och plötsligt känner jag bara att det här kommer att funka, det här kommer jag att fixa. Och så är det ju i dag. Det funkar, jag fixar det.

För idag, drygt tre år efter att han fick diagnosen diabetes typ 1, så säger han sig må bättre än vad han gjort på väldigt länge. Han är 44 år, han tränar regelbundet, han sover bra och framförallt så är han noga med vad han stoppar i sig.
– Jag äter tre måltider om dagen. En ordentlig frukost på proteinbröd, grekisk yoghurt med granola och två till tre ägg. Till lunch och middag blir det nästan alltid hemlagad husmanskost. Dessutom ser jag till att få i mig två mellanmål som består av proteinbröd med skinka, tomat, korv eller ägg. Och så har jag alltid nötter med mig i fickan. För mig är det viktigt att äta regelbundet för att hålla blodsockret på en jämn nivå och må bra, säger han.

Fast visst händer det att han slarvar med maten, erkänner han – även om det inte är ofta.
– Ibland kommer man ju till något café där det enbart serveras mackor på vitt bröd, och äter jag en sådan så kan det vara svårt att veta vilken insulinmängd jag ska ta innan. Därför äter jag bara vitt bröd i absoluta nödfall och håller mig istället till mat där jag vet vilken insulinmängd som gäller, eftersom jag ätit det flera gånger och därmed lärt mig vad som funkar. Sötsaker som kakor och bullar äter jag aldrig, visst skulle jag kunna göra det någon gång då och då, men jag har inte något sötsug längre och därför kan jag lika gärna avstå det, förklarar han.

Varje morgon tar Peter Jihde en långtidsverkande insulinspruta, och under dagen tar han sedan en spruta innan varje måltid. Totalt blir det sex sprutor per dag. Han känner inte alls att sprutorna är jobbiga att ta.
– Om jag måste säga något så är nog ändå sprutorna det roligaste med min diabetes. Jag är en strukturerad person och sprutorna ger mig kontroll, de är mitt sätt att hantera min diabetes. Faktum är att jag har tänkt att av alla sjukdomar som man kan drabbas av, så är nog diabetes den sjukdom som passar min personlighet bäst.

Efter att Peter Jihdes diabetes blev allmänt känd har massvis med människor hört av sig till honom. Mest är det mejl från oroliga föräldrar vars barn har diabetes men som skäms över sjukdomen och därför missköter den.
Han har träffat några av föräldrarna och barnen, och när han fick höra deras historier så bestämde han sig för att göra något för att nå ut till fler. Eftersom det är just sprutorna som många av ungdomarna skäms över så har han valt att fokusera på just detta. På hans Instagramkonto ”Jihdesdiabetes”, som följs av närmare 30 000 människor, lägger han upp en bild varje gång han tar en insulinspruta. En spruta i benet tidigt på morgonen under en reklampaus på Nyhetsmorgon. En spruta i magen hemma innan lunchen. En spruta före middagen hemma hos några vänner. Sex sprutor, sex bilder – varje dag.
– Med bilderna vill jag visa att det går utmärkt att leva med en diabetesdiagnos, att man kan må precis lika bra som innan och framförallt att diabetes inte är något att skämmas över. Dessutom, lär man sig att hantera sin diabetes så är det något att vara stolt över, då kan den vara en tillgång, säger han.

Peter Jihde har diabetes typ 1. Det innebär att kroppen helt har slutat att tillverka insulin, vilket gör att man får för mycket socker i blodet. Sjukdomen är delvis ärftlig, men Peter Jihde känner inte till någon i släkten med diabetes.
 – Fast jag är inte så intresserad av varför jag fick diabetes. Nu har jag det och får göra det absolut bästa av situationen. Jag har lärt mig mycket om min kropp och min hälsa, så på så vis har sjukdomen varit av godo. Nu lever jag mer hälsosamt än någonsin. Min familj också för den delen, för även de är ju delaktiga i min diabetes på så sätt att vi numera äter ännu bättre mat, och på regelbundna tider.

Han lever med hustrun Karin och deras tre barn.
– De ser ju när jag tar mina sprutor och lär sig vad diabetes är och vad den innebär, och det behövs, för trots att diabetes är en sådan vanlig sjukdom vet människor så lite om den. Men jag hoppas att jag kan göra skillnad där, och sätta ljus på en visserligen allvarlig sjukdom, men en sjukdom som går att leva med, och leva riktigt bra till och med.