Mikael Jansson

”Min diabetes ska inte hindra mig”

NYHET
Tidningen

Mikael Jansson går upp klockan fyra på morgonen för att springa två, tre mil. Och han springer gärna lopp som är 25 mil långa. Trots att det kanske var just löpningen som utlöste att han fick typ 1-diabetes relativt sent i livet.

Två vardagar i veckan går Mikael Jansson upp klockan fyra för att hinna från hemmet i Bålsta in till jobbet i Stockholm och springa sin runda på oftast runt 25 kilometer innan arbetsdagen börjar.
Just denna morgon möter jag upp honom klockan 06:25 vid Tanto­lundens utegym. Det är nämligen exakt den tid då han alltid kommer förbi här på sina morgonrundor för att kolla om några av hans löparvänner ska hänga med.
Vi börjar jogga längs vattnet. Mikael Jansson springer naturligtvis lätt som en fjäder och har inga som helst problem med att prata under tiden. Han har sprungit i stort sett hela sitt liv. När han var liten sprang han de tre kilometrarna till och från fotbollsträningarna. I ungdomen varvade han bollsporter med att springa på egen hand.
– Jag har väl haft ganska lätt för att springa. Och kanske blev jag inspirerad av min morfar som sprang mycket i sin ungdom, säger han.
Springa om morgonen, så här okristligt tidigt som vi gör nu, började han med när han blev fotbollstränare för ena sonens fotbollslag.
– Då hann jag ju inte springa på kvällarna.

Fina sommarmorgnar som denna kan man förstå att det är trevligt att vara uppe tidigt. Men när det är mörkt, kallt, blött och blåsigt? Som det ju faktiskt är större delen av året?
– Nej, det är inga problem, jag springer året runt, oavsett väder.
Mikael Jansson fick typ 1-diabetes relativt sent i livet, år 2017. Han är 51 i år idag.
Han tränade inför Transalpine Run, ett etapplopp på 25 mil i tre länder i Alperna med en tämligen kuperad bana, om man uttrycker sig milt – när diagnosen slog till. Varje år brukar ett gäng ultralöpare i Stockholm springa en sträcka på 6 mil i Stockholm i januari, som en slags träning inför säsongen.
– Det var mycket snö i stan då och svårsprunget. Han genomförde loppet – men till priset av att han blev väldigt trött och utmattad.
– Man har ju läst om att påfrestande och stressiga händelser kan utlösa typ 1-diabetes om man får det i vuxen ålder. Det finns inget annat jag kan tänka mig, så det var det tillfället som avgjorde det för mig.

Mikael Jansson tog diagnosen sansat. Till saken hör att Mikaels yngsta son fick typ 1-diabetes flera år tidigare.
– Jag förväntade mig inte att jag också skulle få det, men jag hade ju en fördel i och med att jag redan lärt mig hantera sjukdomen och förstå vad den innebär.
Han accepterade det nya läget snabbt och cirka sex månader efter diagnosen genomförde han Transalpine Run.
– Jag tog en vilodag av de sju dagar som loppet pågick på grund av lite för låga glukosvärden. Men annars gick det bra.

Vår springtur börjar närma sig Gamla stan när Mikael Jansson plockar fram mobilen ur löparvästen och läser av blodsockret. Siffrorna 3,3 står stort på skärmen. Det innebär att han är lite låg. Ur en annan ficka plockar han upp en liten påse gel som han trycker i sig. Kort därefter kollar han blodsockret igen och då ligger det runt fem, helt normalt. Så mycket konstigare än så brukar det inte vara att sköta sjukdomen för honom när han springer.
– I helgen skulle jag springa långt, och lyckades slå sönder mobilen så jag kunde inte kolla blodsockret. Då fick jag ta en skjuts sista biten. Men det hann bli 4,7 mil ändå, säger han nöjt.

Han återkommer till att han inte vill låta sjukdomen hindra honom från det han vill göra. Och han tycker inte heller att den gör det så särskilt mycket. – Jag kan bli stum och hård i benen på ett sätt som jag inte blev tidigare. Det beror på blodsockret. Men det får man ta då. Jag jagar inte tider längre som jag gjorde förr. Nu handlar det bara om att genomföra och njuta av loppen. Ser jag en vacker utsikt stannar jag och fotograferar. Och senast när jag sprang Transalpine Run var jag återigen tvungen att vila en av dagarna. Men det gör inte så mycket. Det får väl vara så då.

Några gånger har det hänt att han haft högt blodsocker och inte fått ned det trots att han tagit ökade doser insulin. Det har tagit dagar att få ner blodsockret till stabilt normala värden.
– Jag grottar inte ned mig så mycket över det. Någon enstaka gång har det hänt att han fått lågt blodsocker på kort tid och blivit vimsig. I alla fall då när han satt hemma i tv-soffan och mumsade godispapper utan att märka det.

Mikaels löparschema innebär att han utöver de två långa vardagspassen vanligen springer ytterligare ett längre pass ena helgdagen och den andra tar han sig an slalombacken i Bålsta. Upp och ner, upp och ner... Slalombacken är en förutsättning för att klara lopp som Transalpine Run.

Den sammanlagda sträckan för veckan brukar ligga på sju mil. Som medicinsk utrustning använder han en kontinuerlig blodsockermätare. Men pump avstår han än så länge. Han vill inte ha fler grejer fastsatta på kroppen som kan lossna och vara i vägen. Han tar insulin med spruta fem till sju gånger om dagen, de flesta i samband med måltider. Han tittar till blodsockernivån kanske tio till tolv gånger om dagen när han ändå kollar på mobilen i något sammanhang.

Några tankar på att sluta springa har han inte. Inte heller att trappa ner. Han oroar sig inte så mycket för följdsjukdomar eller komplikationer av sin diabetes.
– Att springa är mitt sätt att ta hand om hälsan. Och genom att göra det, här och nu, kanske det kan innebära att jag slipper besvär längre fram. Under åren har han lyckats skrapa ihop bland annat 10 marathon, 24 halvmarathon och 30 ultralopp totalt.

Mikael Jansson säger att han är lösningsorienterad och inte krånglar till det mer än nödvändigt. Med det menar han att han inte funderar så vansinnigt mycket över det som ska hända långt in i framtiden, utan försöker hitta strukturer och rutiner för hur saker ska lösas i närtid.
Uppstår hinder, som diabetes, hanterar han det efter bästa förmåga för att inte låta hindren stå i vägen för löpningen eller andra saker han vill utföra. Han är därmed inte så förtjust i allt för alarmistiska påståenden om riskerna med diabetes.
– Med all respekt för att det finns en del som har en svårare diabetes än vad jag har, och att det finns äldre som inte haft tillgång till den medicinska utrustning som vi har idag, men jag gillar inte riktigt när man poängterar att diabetes är en dödlig sjukdom. Jag kan dö när jag springer över gatan. Men jag tror inte det hjälper mig så mycket att oroa mig för det. Jag tänker att det finns värre saker man kan råka ut för än diabetes. Diabetes kan man lära sig att leva med.

Text: Bruno Lundgren  FOTO: Petrus Iggström