Anders Björkén fick Lada och började dansa

Den dansande felsökaren

torsdag, 8 november, 2018

Anders Björkén fick LADA i 35-årsåldern. Diagnosen gav honom en ny syn på livet, vilket fick honom att snöra på sig dansskorna. 
– Jag ville inte ha den där gråa vardagen, utan jag ville ha lite annat, berättar Anders.

Diabetes brukar ofta delas in i två kategorier; typ 1 och typ 2. Men riktigt så enkelt är det ju inte. Någon som är väl medveten om det är Anders Björkén. Han fick diabetes mitt i livet, och det var varken typ 1 eller typ 2, utan LADA (Latent Autoimmune Diabetes in Adults), ibland kallat typ 1,5-diabetes.

Hemma i Anders lägenhet i Norrtälje norr om Stockholm slår vi oss ned i soffan, bredvid byrån med modelltåg och stereon som spelar CD-skivor av Roger Whittaker. Han tar oss tillbaka till 1982, då han först fick diabetes.
– Då var jag 35 år och bodde i min första villa som jag hade byggt. Där fanns det en löpslinga på en kilometer som man kunde springa runt. På den tiden tyckte jag det var rätt så kul att springa. Men så upptäckte jag att kroppen inte var som den skulle. Jag kände av knäna när jag sprang, så jag gick till doktorn, berättar Anders Björkén.

Läkaren han träffade trodde inte att det var något fel på Anders. Hon tyckte att han såg så frisk ut. Anders däremot, misstänkte att han antingen hade dålig sänka eller hade fått diabetes. Läkaren tyckte att han larvade sig, men skickade honom i alla fall på provtagning. Två dagar senare ringde hon och bad om ursäkt. Anders hade haft rätt – han var diabetiker.

Nytt liv med insulinsprutor

Men det skulle dröja fem år innan Anders fick börja med insulinsprutor. Istället fick han tabletter som fungerade dåligt och gjorde att han rasade i vikt. Antagligen betraktade de honom som en typ 2-diabetiker, eftersom LADA inte definierades vetenskapligt förrän i slutet av 80-talet. Av en slump var Anders vanliga läkare borta en sommar, och han fick istället träffa chefsläkaren på mottagningen.
– ”Men herregud, har de inte satt in insulin på dig än?”, sa chefsläkaren till mig. Då fick jag en fem minuters-kurs i att ta sprutor. När jag fick sprutorna var det som att jag fick ett nytt liv. Att gå på tabletter var inte kul. De gjorde väl lite grann, men jag gick ned i vikt, mådde tjuvtjockt hela dagarna och orkade ingenting, minns Anders.
Men Anders är inte bitter. Han ser det lite som tur i oturen att han inte fick insulinsprutor direkt. Då han fick diagnosen fanns nämligen bara så kallat djurinsulin från svin- och nötdjur, vilket många diabetiker arbetade upp en resistens emot. Men då Anders äntligen fick insulin så hade humaninsulinet kommit.

Förutom insulinet hjälpte andra diabetikers öppenhet honom att hantera sin egen sjukdom – något han själv anammat genom livet.
– Jag har varit öppen med att jag har diabetes, mot alla. För när jag fick diabetes, då var den enda diabetikern jag kände till min mamma i princip. Sen hade man sett några som var illa däran, som hade kapat av fötter och så vidare. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra, så jag gick med i diabetesföreningen. Där träffade jag helt normala människor som man inte kunde se att de hade diabetes. Då förstod jag att det inte var så farligt som jag hade trott.

Bra att träffa andra med diabetes

Att få träffa andra diabetiker i ett tidigt stadium fick framtiden att se ljusare ut, menar Anders. Mötena nyanserade bilden av hur en diabetiker såg ut för honom. Att träffa människor som tog sprutor som om det inte vore någonting, och ta del av deras erfarenheter och hur de hanterade sjukdomen, det var för Anders viktigare än allt han fick lära sig av sjukvården.
– Jag kommer ihåg en tant som var 85 år gammal som haft diabetes sedan hon var 17 år och ändå mådde så bra. Då insåg jag att det fanns hopp. Hon sa till mig att man måste vara sin egen smed och inte lita blint på läkarna, utan dra slutsatser själv. Det har följt med mig hela tiden och jag har tillägnat mig det tankesättet.

Anders blev aktiv i Storstockholms diabetesförening, och han fick bland annat vara ute på sjukhus ibland och informera nydiagnostiserade diabetiker. Han minns att en del inte vågade vara öppna med sin diabetes eftersom de inte ville bli av med jobbet. Själv oroade sig Anders inte, eftersom han hade en trygg anställning på Televerket, men han säger att det antagligen inte var så värst bra att skylta med sin diabetes för någon som höll på att byta jobb.
– Valde de mellan två personer så tog de ju den som inte var diabetiker, menar Anders.

Skilde sig

Nej, diabetesdiagnosen försvårade inte Anders jobbsituation nämnvärt, däremot satte den igång tankar hos honom som gjorde att relationen med hans dåvarande fru komplicerades.
– Jag och min exfru fungerade väldigt bra ihop innan jag blev diabetiker. Men i och med att jag blev diabetiker blev jag en annan människa, jag värderade livet annorlunda. Jag ville inte ha den där gråa vardagen, utan jag ville ha lite annat. Vi var nog ganska lika innan, men nu ville jag göra något mer.
”Något mer” betydde till en början att försöka få till att de skulle börja dansa bugg tillsammans. Men efter att de hållit på ett tag så ville frun inte fortsätta med dansen, så Anders fortsatte själv. Sakta men säkert gled de ifrån varandra, efter ett tag flyttade de isär och till slut skildes de.
– Jag ville göra något som var roligt. Inte bara gå till jobbet, gå hem, titta på teve, sova, gå till jobbet… Jag kände väl att man bara har ett liv liksom. Då vill man ju gärna göra någonting. Det blev jag väldigt påmind om när jag fick diabetes. Det var ändå en ganska positiv grej som hände tycker jag, att jag tänkte så istället och inte stannade kvar i ekorrhjulet bara, utan försökte njuta av det jag tycker är kul.

Dans och diabetes- en bra kombo

Idag dansar Anders mer än någonsin. Men inte bugg, utan squaredance. Ofta blir det mer än tre gånger i veckan. Att dansa med diabetes tycker han är en bra kombination, så länge blodsockret inte ligger för lågt när musiken drar igång.
– Det är tre timmar dans med en fikapaus emellan, så jag har alltid med mig något så att jag inte rasar för lågt. Dansen har en väldigt positiv inverkan på diabetesen. Om man inte rör sig så blir man sämre. Jag gillar inte att gå ut och gå, och inte heller att springa längre, men jag älskar att dansa! De andra som dansar squaredance säger ibland; ”Du dansar ju jämt!”, skrattar Anders.

Ja, den fysiska såväl som den sociala aspekten av dansandet verkar ha hjälpt Anders att hantera sin sjukdom på ett bra sätt. Något annat som hjälpt honom är hans felsökande tankesätt. Inte felsökande i bemärkelsen att han letar fel som inte finns, utan att han gillar att hitta grundorsaken och lösningen på olika svårlösta problem.
– Jag har ju jobbat med felsökning hela mitt liv, letat fel i mekaniska växlar och servat kunder som hade problem med dataförbindelser. Det fanns ju en del fel som ingen rådde på. Alla sådana problem ville jag ha. Jag tog på mig alla de jobben där ingen kunde hitta felet eftersom jag gick igång på att lösa dem. På alla jobb jag haft har jag försökt hitta problem som jag kan lösa.

Då jag frågar Anders om diabetesdiagnosen varit ett sådant problem för honom, så instämmer han. Intresset för problemlösning passar bra för någon som kontinuerligt måste förutse vilken inverkan varje matbit, varje enhet insulin och varje danssteg har på blodsockret.
– Det är liksom en del av mig på något sätt. Jag tycker inte illa om min sjukdom direkt. Det är många som tycker att det är ett elände att ha det, men det som jag tycker om är att man kan göra något åt det. Det beror liksom på mig hur bra jag mår.

Anders LEVER LIVET

Prata med andra diabetiker
Det som jag tycker är viktigast är att man får tag i en annan diabetiker som man kan prata om sjukdomen med. Det har varit väldigt viktigt för mig att göra det. Jag vet inte om jag hade klarat mig i början om jag bara haft stödet från vården.

Rörelse!
För mig har dansen varit jätteviktig. Man behöver ju inte dansa, huvudsaken är att man rör på sig. Det behöver man. Då är det bra att hitta något man tycker är roligt. Jag hittade dansen.

Var intresserad
Till exempel om man ätit något så måste man vara intresserad av hur det påverkade kroppen och kontrollera hur det gick. Det är ju mitt liv. Man ska inte försöka lasta över det på någon annan. Du bestämmer över hur du sköter dig. 

Text: Luca Pirro  Foto: Petrus Iggström