Lisa Molin tränar ute

”Det har alltid varit full fart på mig”

måndag, 14 september, 2020

När Lisa Molin vid 24 års ålder lades in på akuten för sjunde gången under ett år upptäcktes det att typ 1-diabetes inte var den enda autoimmuna sjukdomen hon hade. 

Det var under festliga förhållanden som det avslöjades att Lisa Molin hade typ 1-diabetes. Hon var tio år och på kalas. För en gång skull var hon törstig och drack tre fulla läskflaskor. Hon var stolt, eftersom hennes mamma oftast påminde henne om att hon skulle dricka mer. Hon var alltid så livlig och glömde oftast att dricka. Nu hade hon verkligen gjort det.
– Jag var dessutom fortfarande törstig när jag kom hem, berättar Lisa Molin.
Eftersom Lisas pappa också har typ 1-diabetes misstänkte föräldrarna snabbt vad klockan var slagen. Lisa fick kissa på en av pappas stickor – och sen var det bums iväg till akuten i Göteborg.
– Det kändes lite som om jag blev straffad för att jag äntligen drack, säger Lisa och ler vid minnet.

Gjorde hinderbana

På sjukhuset konstaterades så klart diabetes. Hon fick ligga med dropp för att få i sig insulin. Men det var svårt att hålla henne snärjd med slangar någon längre tid.
– Jag ville upp. Jag minns att jag gjorde en hinderbana där på sjukhuset, såsom jag brukade göra med mina bröder hemma.
Hon fick stanna tre veckor på sjukhuset. Under tiden fick hon träna på att ta sprutor på en apelsin. Och från klassen i skolan kom ett brev.
– Det var jättefint, jag har kvar det än idag, säger hon.
mhändertagandet från skolan var överlag bra sedan hon konstaterats med typ 1-diabetes. Men en liten negativ detalj tog fäste i henne. En lärare tyckte att hon skulle lämna klassrummet när hon var tvungen att äta frukt för att få upp blodsockret.
– Då blev jag ledsen. Det kändes inte bra att sitta ute i korridoren. Det i sin tur gjorde nog att jag inte ville visa att jag tog sprutor.
Som tur var låg hemmet ganska när skolan, så Lisa löste det genom att under några år gå hem och ta sprutor. Men blodprov kunde hon fortfarande ta i skolan.
– Jag lyckades stänga av ljudet på dosan och gjorde det under lektionerna så att det inte märktes. Lisa vet inte om det var händelsen med frukten som gjorde att hon inte riktigt ville visa för sin omgivning att hon var sjuk. Hon säger att hon kanske hade dolt det ändå.
– Det har alltid varit full fart på mig. Och jag har alltid idrottat mycket. Jag ville nog bli sedd som en pigg och frisk person. Jag ville inte bli identifierad av min sjukdom.

Fick celiaki

Samtidigt, menar hon, har hon haft en positiv inställning. Och hon försöker se till så att diabetesen inte hindrar henne i livet.
– Man behöver ju inte älska sjukdomen, men jag försöker vara kompis med den. Hon beskriver idrott och träning som ”en frizon, där jag inte behöver tänka på att jag är sjuk”.

Under uppväxten spelade hon fotboll mest hela tiden – i lokalföreningen Hemsjö IF, utanför Alingsås. Sedan har det blivit pingis, tennis, vansinnigt mycket bugg-dans, löpning så klart, och under senare år padel och gym. När Lisa var 12 år upptäcktes det att hon hade celiaki. Efter att hon ätit glutenfritt ett tag började hon växa ordentligt. I 25-26-årsåldern tränade hon i princip varje dag. Idag har hon ”dragit ner” och nöjer sig med fyra, fem gånger i veckan. Lisa Molin jobbar som platschef på en idrottsanläggning. Vid sidan om driver hon en verksamhet där hon vill inspirera till fysisk aktivitet. För SSDF-medlemmar är hon ett bekant ansikte med sina träningsövningar på Instagram.
– Jag vill visa hur bra man mår av att träna och röra på sig. Även om man är kroniskt sjuk. Och det finns ju extra många hälsomässiga fördelar med fysisk aktivitet vid diabetes.

Addisons sjukdom

Nu har hon hunnit bli 35 år och ett möte med henne bekräftar att det fortfarande är full fart på henne. Det sprutar mer eller mindre energi runt henne. Lisa har inte bara sin diabetes att brottas med i vardagen. Fler autoimmuna sjukdomar har dykt upp. När hon var 24 år var hon en frekvent besökare på akutavdelningen. Under ett års tid kände hon sig vansinnigt trött, starkt illamående, var konstant sugen på salt – och var brunbränd mitt i vintern.
– Jag har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv. På akutavdelningen skickade de alltid hem henne utan att göra särskilt mycket. En förklaring kan vara att hon såg frisk och hälsosam ut. Hon var ju ung, framför allt vältränad och på det med en snygg bränna.
– Jag läste sedan i någon journalanteckning att jag hade ett fint allmäntillstånd. Men jag höll ju på att dö. Den sjunde gången hon tog sig till akuten var hennes mamma med. Annars hade hon nog inte åkt.
– Jag ville inte åka tillbaka för de sa ju att jag var frisk. Jag skämdes, typ… Till slut upptäcktes att hon har Addison, en sjukdom som innebär att kroppen inte kan producera till exempel kortisol, vilket är helt livsavgörande (och där ett av symptomen när man insjuknar är att man ser solbränd ut). När hon fick droppbehandling kände hon hur hon timme för timme återvände till sitt forna jag.
– Sista dagen på sjukhuset fick vi fisk med ärtor och sås. Jag tyckte det var så gott! Jag åt massor. Det var underbart.
Sedan dess tar Lisa tabletter för att inte få kortisolbrist. Och med en och två autoimmuna sjukdomar ökar risken för fler. Bland annat har hon också begåvats med den vanligt associerade autoimmuna sjukdomen sköldkörtelinflammation.
– Men det här ska väl handla om diabetes, säger Lisa och ler, som för att sluta grotta i allt det andra.
– Diabetes är den sjukdom som påverkar mest dagligen. Det är en av de sjukdomar jag skulle välja bort först om jag hade kunnat.
Dessvärre har Lisa en ganska svårhanterad diabetes, och det är besvärligt att få till en stabil blodsockernivå.
– För många stabiliserar det sig när man blir lite äldre. Men det har det inte gjort för mig, konstaterar hon. Ibland är det helt oförutsägbart. Även om jag har gjort exakt samma tidigare kan blodsockernivån svänga.

Hur mycket som ligger i att hon helt enkelt har en svårreglerad diabetes, och dessutom andra sjukdomar, eller om hon stökar till det alldeles på egen hand är så klart den eviga frågan.
– Jag tycker jag försöker vara noga, men ibland har jag kanske levt lite för stressat, har tränat för hårt och slarvat lite med maten. Vad som är vad, är också svårt att reda ut för läkare.
Det vet Lisa, som ibland har fått helt och hållet motstridiga råd från olika läkare beroende på vilken sjukdom hon för tillfället behandlar.

Öppen med sina sjukdomar

Numera smyger inte Lisa Molin med sina sprutor. Hon är öppen med sin diabetes – och sina andra sjukdomar. Hon har många följare på Instagram där hon delar sina erfarenheter.
– Tidigare var jag alltid väldigt tyst om mina sjukdomar. Det är inte så många som vetat om dem. Jag har alltid blivit sedd som en person som är glad och pigg. Det kunde jag bli lite trött på, så jag bestämde mig för att dela med mig av att jag faktiskt kämpar en del.

Hon vill också dela med sig av sina erfarenheter för att andra i liknande situation inte ska känna sig så ensamma.
 – Jag har själv känt mig väldigt ensam. Hon påpekar att den ensamheten inte beror på att hon inte har fått stöd. Det har hon. ”Det bästa stödet i universum”, säger hon.
– Men när jag började med Instagram blev jag så glad att jag hittade andra med liknande sjukdomar. Jag var liksom inte själv längre – wohoooo!

Träffa Lisa på ABF i Stockholm 26/11. Då håller hon en inspirationsföreläsning om mat och träning vid typ 1-diabetes! 

Lisa lever livet

  • Tålamod ”Ha tålamod med blodsockret. Här fail:ar jag ofta, eftersom jag har världens sämsta tålamod. Får jag högt blodsocker vill jag få ner det direkt, tar extra insulin och mäter strax efter igen. Har det inte gått ner då tar jag ännu mer insulin eftersom jag blir stressad av att det är högt. Lite senare sitter jag där med insulinkänning och behöver knapra Dextrosol eftersom det blivit alldeles för mycket insulin.”
  • Äta ”Ät ordentligt och framför allt en rejäl måltid efter träning på kvällen. Jag har slarvat mycket med det tidigare och fick då gå upp flera gånger på natten.”
  • Träna ”Träna det du verkligen gillar. Fördelarna med fysisk aktivitet är oändliga och träningen blir så mycket lättare om man tycker att det är kul! Och jag är övertygad om att det finns någon form för alla, det gäller bara att testa sig fram och hitta den!”

Text: Bruno Lundgren  Foto: Petrus Iggström