diabeteskurs på arabiska med syriska föreningen i stockholm

Diabetes på arabiska

onsdag, 9 januari, 2019

I Syriska föreningen i Stockholm är det många av medlemmarna som har diabetes. Och bland de äldre i föreningen är det även många som inte talar svenska. Därför provar de nu ett specialutformat kursupplägg.

I entrén till Långholmens folkhögskola – som inte alls ligger på Södermalm, utan i Sundbyberg – är det glatt och lite rörigt. Konversationerna studsar mellan stenväggarna när diabetesträffens kursdeltagare tar tillvara på de sista minuterna av rasten, genom att diskutera dagens fokusområde – kost och fysisk aktivitet vid diabetes.

Vi befinner oss på den andra av tre träffar som anordnas på initiativ av läkemedelsföretaget Boehringer Ingelheim, genom ett samarbete med Storstockholms Diabetesförening, Studieförbundet Bilda och Syriska föreningen i Stockholm. Från början var tanken att kursen skulle hållas på svenska.
– Vi hade ett upplägg med oss som vi fick skrota direkt, berättar Kristina Söderlund, intressepolitisk chef på SSDF. Vi tänkte först att allting skulle vara på svenska, men när vi träffade medlemmarna i Syriska föreningen insåg vi att vi kunde glömma det. De har många seniorer som är aktiva hos dem, och många pratar inte så bra svenska.

Istället blev upplägget att hålla kursens föreläsningar och diskussioner på kursdeltagarnas modersmål, arabiska. Kursledare och föreläsare är distriktssköterskan Christina Sawma Georges, som talar både svenska och arabiska flytande.
– Just nu är det 21 personer som är med, men det står fler på kö. Vi ville begränsa antalet deltagare så att alla som är med ska få chansen att prata och ställa frågor. De flesta är väldigt pratglada, så det blir mycket dialog och diskussion, säger Christina.

Riskfaktorer i ett nytt land

Den ärftliga faktorn av diabetes, kombinerat med andra riskfaktorer som är förknippade med att komma till ett nytt land, en ny kultur och en ny livssituation, gör invandrare från Mellanöstern i Sverige till en patientgrupp som kan behöva särskild uppmärksamhet.
– Det går inte säga att ”one size fits all”, för det gör inte det, säger Kristina Söderlund. Inte för den här gruppen, och inte för svenskfödda heller. Vi får lära oss att hitta nya former för att träffas och prata om diabetes i olika konstellationer. Det här är ett första test, och än så länge har det varit jättespännande, lärorikt och roligt. Det handlar om att möta personen du har framför dig på ett respektfullt sätt och med en förståelse för det liv som just den personen lever.

Vi slår oss ned med två arabisktalande kursdeltagare – Nouhad Toma och Jack Tappo – och Rosa Kass Kawo, dagsverksamhetsansvarig på Syriska föreningen, som ska hjälpa till att tolka. Rosa berättar att Syriska föreningen i Stockholm består av en blandad grupp människor, inte endast från Syrien, utan även från grannländerna Irak och Libanon samt andra länder i Mellanöstern såsom Egypten och Algeriet.
– Det är både kvinnor och män, muslimer och kristna. Vi kommer från olika länder och pratar olika dialekter. Många är analfabeter och pratar inte svenska, så det blir mycket muntlig information. Vi brukar ha föreläsningar och informationsmöten, vi läser tidningar, pratar om nyheter som berör deras situation i äldreomsorgen, om forskningsläget för vanliga sjukdomar och så vidare, berättar Rosa Kass Kawo.

Mycket bröd och sötsaker

Rosa förklarar att många av de äldre inte är så noga med maten. För dem som lever i par blir det mer naturligt att laga mat och äta på fasta tider, men de som lever ensamma slarvar ofta och äter mycket bröd och sötsaker istället för riktig mat. Nouhad Toma säger att hon har lärt sig om betydelsen av promenader och en bra kost.
– Förut tänkte jag inte på maten och jag åt vad som helst. Nu har jag lärt mig mer. Jag ska försöka äta mer mörkt bröd och nyckelhålsmärkt. Och undvika alla sötsaker, säger Nouhad.

Just nyckelhålsmärkningen har blivit något som många tycker är bra eftersom det är ett visuellt hjälpmedel som kan hjälpa dem att hitta vilken mat som är nyttig.
– För mig var det också nytt att man ska testa blodsockret innan man sover. Jag har ibland känt att jag ligger och darrar under natten, men nu vet jag att man kan äta lite innan man går och lägger sig. Jag trodde darrningarna berodde på att jag frös eller höll på att bli förkyld. Så jag har lärt mig jättemycket, berättar Nouhad.

Skillnaderna jämfört med den vanliga diabetesvården upplevs som positiva.
– Det är bättre när det är i grupp, säger Jack Tappo. För det första vågar alla fråga och prata om sin sjukdom. Och om jag har någon fråga som jag glömt att ta upp så kanske frågan ställs av någon annan, och då påminns man. Informationen är bred och viktig.
– Det är stor skillnad här mot när jag går till min diabetessköterska, inflikar Nouhad. Hon har inte så mycket tid. Hon frågar lite frågor, hur jag mår och så vidare, men här får man kunskap från hela gruppen. Var och en har olika sätt att äta och leva, olika erfarenheter.

Föreläsning och blodsockermätning

Pilotprojektet består till en början av tre träffar utspridda på en treveckorsperiod. Varje tillfälle är indelat i två föreläsningspass med lunchrast emellan, plus blodsockermätning för alla som vill. Först en mätning ett par timmar efter frukost, och sedan en andra mätning i nära samband med lunchen.
Många kursdeltagare har typ 2-diabetes, vissa har prediabetes, medan några inte har diabetes alls. Jack är en av dem som inte har diabetes.
– Jag anmälde mig till kursen för att bli allmänbildad. Jag har inte diabetes, men jag har varit med och testat blodsockret av nyfikenhet. Första gången åt jag väldigt lite innan testet, och nu idag testade jag medvetet att äta mycket innan. Skillnaden var jättestor.

Nouhad har typ 2-diabetes och har fört mer precisa anteckningar över sina värden.
– Vid första tillfället då jag tog testet på morgonen före lunch, så hade jag 6,4, och efter maten hade jag 7,8, berättar Nouhad medan hon läser från sitt skrivhäfte. Idag när jag kom var det 11,3 och efter maten 7,0. Jag åt honung imorse, skrattar hon skuldmedvetet.

Bra med kurs på arabiska

Inom diabetesvården får personer som inte pratar svenska vanligen informationsmaterial översatt – men materialet blir ibland svårtytt på grund av direktöversättningar.
Föreläsaren Christina har flera gånger märkt, då hon försökt översätta presentationer från svenska till arabiska, att många ord antingen inte finns eller inte används på samma sätt. Ett exempel är ordet ”råg”, vilket många deltagare inte kände igen som sädesslag, helt enkelt för att ordet inte förekommer i vardagligt tal på arabiska.

– Jag har mycket större förståelse för sjukdomen nu, tack vare att man tar det på arabiska. Jag hoppas att det ska bli fler kurser på vårt språk, säger Nouhad.
– En av de bästa sakerna vi har lärt oss är att man till och med kan slippa medicin om man äter bra mat, lever nyttigt och motionerar, avslutar Jack.

Text: Luca Pirro FOTO: Petrus Iggström