Lovisa Hultman har typ 1 och älskar att resa

Diabetiker på resande fot

måndag, 17 juni, 2019

Lovisa Hultman Erlandsson älskar att resa. Men för en typ 1-diabetiker gäller det att planera för att kunna vara spontan.

I vissa situationer kan det vara bra att vara lite av ett kontrollfreak. Speciellt om du är med människor du inte känner så bra. Då måste du ha 150 procent mer koll än alla andra och alltid tänka två gånger, säger Lovisa Hultman Erlandsson.

Lovisa är både försiktig och äventyrslysten. Det är en kombination som är nästintill livsnödvändig för en diabetiker som vill utforska världen. För Lovisa började reseintresset med familjeresorna till Frankrike när hon var liten. Med åldern kom även längre resor, men det var först när hon började resa på egen hand som hon förstod vilken planering som låg bakom.
– Det är veckor och månader av att fixa recept och hämta ut grejer, se till att det finns mat tillgängligt och så vidare. Som liten kunde jag mest glida med.

I höstas reste Lovisa för första gången helt själv. Tidigare hade hon gjort resor med vänner, bland annat till Spanien och Grekland, men den här gången reste hon utan sällskap till Kalifornien i USA.
– Det var lite nervöst. Jag var borta i nästan ett halvår och pluggade på college i Santa Barbara. Det krävde en del planering. Det var läkarbesök, intyg skulle fixas, försäkringsbolag ringas… Jag skrev ut hur mycket insulin som helst, skrattar hon.

Fick diabetes som sjuåring

Lovisa fick diabetes som sjuåring. Det var den vanliga historien med konstant törst och toalettbesök titt som tätt. Men som tur var hade hennes bästa kompis, som även gick i hennes klass, också diabetes.
– Vi var oseparerbara. Vi var bra vänner redan innan och båda var glutenallergiker. Hon fick diabetes innan mig, så jag visste redan lite vad det innebar. Det var ganska skönt att vi var två. Vi hade alltid varandra och kunde låna den andres grejer eller sitta och äta ett äpple tillsammans om vi var låga. Det kunde vara jobbigt med andra barn som frågade saker om sjukdomen hela tiden, men då var vi i alla fall två som kunde svara, eller säga ifrån om vi inte ville prata om det, minns Lovisa.

Nej, för Lovisa var det inga större problem att ha diabetes. Åtminstone inte innan högstadie- och gymnasietiden. Plötsligt gick inte längre Lovisas bästis i samma klass och hon slutade få en resurs i skolan som hjälpte till. Nu blev det mer eget ansvar.

Till en början gick det bra att ta större eget ansvar. Men så i första klass på gymnasiet fick hon en automatisk pump som doserade insulin baserat på antalet kolhydrater hon ätit. Det gjorde det lättare att hålla blodsockret i schack, men det krävde också att hon började väga sin mat för att räkna ut mängden kolhydrater.
– Jag tror inte alltid det är bra att säga till unga tjejer och killar att de ska räkna allt som de äter. För mig blev det lite för mycket fokus på det. När du väger din mat och räknar ut exakt hur mycket kolhydrater den innehåller så är det så lätt att samtidigt kolla hur många kalorier det är... Det är lätt att det går överstyr. Du måste känna dig själv ganska bra innan du börjar med något sådant, menar Lovisa.

”Varför inte gå ned några kilo när jag ändå håller på?”, så kunde Lovisa resonera under gymnasietiden. Men det dröjde faktiskt inte länge innan hon såg sitt negativa mönster och gjorde sig av med pumpen. Idag räknar hon varken kolhydrater eller kalorier.
– Man kan bli lite störd i huvudet av att ha så bra koll. Det blir väldigt enkelt att glida in i negativa tankar. För mig var det inte så farligt, men det blev ändå ett problem.

Planera för att kunna vara spontan

När pumpen försvann följde de negativa tankarna med på köpet. Nu tar hon med sig erfarenheterna plus en positiv inställning när hon packar ner pass och insulin för att upptäcka världen.
– Du måste ta ditt ansvar och ha koll. Om du gör det kan du göra vad som helst. Man kan planera för att kunna vara spontan. Det är bra att ha en plan på hur allt ska gå till, var man ska bo och hur allt fungerar. Och vad som händer om något går fel. Men man ska nog inte vara så rädd heller. Det kanske får bli lite som det blir.

Men hur planerar en diabetiker då, för att kunna vara spontan och låta saker och ting ”bli som de blir”?
– Du köper väldigt mycket dextrosol, sesambars, insulin, nålar och sensorer till blodsockermätaren. Sen gör du vad du vill. Se till att det alltid finns en backup-plan och att insulinet hålls kallt om du är i ett varmt land!

Ja, som de flesta diabetiker vet så kan insulin förstöras om det blir för varmt. Lovisa tipsar om små kylbehållare till insulinsprutorna som förbättrar deras livslängd.
– De ser ut som ett litet pennfodral. Du lägger behållaren i vatten så den sväller upp och sen lägger du ned sprutorna där, så håller de sig svala.

Men det kanske viktigaste tipset Lovisa har till resande diabetiker är att kommunicera.
– Informera människorna i din omgivning. Man behöver inte göra det till världens största grej. Det kan vara speciellt viktigt om du inte har haft diabetes så länge och inte känner din kropp helt hundra än. Det krävs konsekvenstänkande. Du kan inte tänka att det löser sig självt, för det gör det inte, varnar Lovisa.

Vilka människor man omger sig med är något som är viktigt för alla människor oavsett friskhetsgrad, men kanske är det extra viktigt för diabetiker på resande fot. Lovisa tycker att familjen nog är enklast att resa med eftersom de känner dig bra och har någon typ av erfarenhet av sjukdomen.
– Familjen har ju bättre förståelse för sjukdomen än vänner kanske. Om jag säger att jag är låg så vet de vad det innebär. De vet att jag inte kan vänta en timme med att äta. Det räcker att säga ”jag har lågt blodsocker”, så vet de att jag är på asdåligt humör och de kan respektera det. Med vänner får man ta det lite mer själv och försöka bita ihop mer, säger Lovisa.

Vännerna hemma kanske vet hur de ska agera om det händer något diabetesrelaterat, men det går inte alltid att ta för givet med nya reskamrater eller med tillfälliga bekantskaper, menar hon.
– Det är ju lite jobbigt att ha diabetes och man vill inte alltid visa att det är jobbigt. Det kanske är det största problemet. Det kan vara väldigt fysiskt jobbigt ibland, man har ont i huvudet eller mår dåligt. Jag får ganska ont i lederna om det är för högt. Men jag kanske inte berättar det för mina kompisar då, för de kommer ändå inte att fatta riktigt. Så man bär nog på lite mer än vad man visar.

Att vissa reserelaterade saker är jobbiga känner de flesta till – trängsel, långa väntetider och så vidare. För en diabetiker kan något jobbigt ofta bli extra jobbigt. Men även det går att planera för.
– Om du till exempel vet att du blir stressad på flygplatser, så se till att du har ett stabilt blodsocker innan du kommer dit. För det är skitjobbigt om du mitt i stressen dessutom blir låg och tvingas ta ett break, fast du varken har tid eller ork för det.

Lär känna dig själv

Att känna sig själv och sin kropp, och att förutse tillfällen som kan bli jobbiga, det är något som alltid är viktigt för diabetiker. Men det kan vara särskilt viktigt för den som är ute på resa. Vet du hur din kropp reagerar blir allt mycket enklare.
– Om du har haft diabetes länge så är det knappast svårare att resa än för någon annan, förutom att du måste ha mer kontroll.

Lovisa tror att diabetikers kontrollbehov i vissa fall kan vara en tillgång för resesällskapet.
– Jag tror någonstans att det kan vara skönt för andra att hänga med oss diabetiker, till exempel när man festar eller är ute. Jag kommer aldrig att släppa alla spärrar. Det kommer inte hända! Så de kan lita på att det finns en person som har koll. Diabetiker måste ju alltid ha koll ändå.

Om några veckor ska Lovisa tillbaka till Kalifornien för att hälsa på människorna hon lärde känna där under sina cirka fem månader på college. En dröm är att bila mellan olika amerikanska delstater inåt landet och uppleva skillnaderna staterna emellan. Men bilandet får nog vänta till en framtida resa ändå, eftersom Lovisa ännu inte har något körkort.

På frågan om det finns någon resa hon känner att hon inte kan göra, svarar hon att alla resor går att göra med diabetes, men att en del verkar mer omständliga än roliga. Att backpacka i Asien och bo i djungeln är ett exempel. Det kan dock komma att ändras i framtiden.
– Jag skulle kanske vilja göra en mer viktig resa. Att jobba på ett ställe där man kan göra skillnad någonstans. Det skulle bli en stor process med diabetesen, men det är nog absolut värt det. Men man kanske inte ska göra det själv då, utan tillsammans med någon annan.

Text: Luca Pirro  Foto: Petrus Iggström

LOVISAS RESTIPS

Låt diabetesen vara sekundär

Låt sjukdomen följa med dig på resan istället för tvärtom. Den får anpassa sig efter vad du vill göra. Den finns med, men den ska inte styra vad du vill göra. Aldrig.

Utmana dig

Testa nya saker. Man behöver inte vara så restriktiv med allting. Om det är något du vill prova på som inte rimmar så bra med diabetesen – prova lite och se vart det tar vägen, istället för att avstå helt. Du får väga konsekvenserna mot fördelarna. Är det värt det? Förmodligen! Oftast blir det inte jobbigt, men det kan bli.

Planerad spontanitet

Planera så att du kan vara spontan. Ha recept och grejer tillgängliga hemma. I grund och botten går allt. Om man säger att något inte går så har man satt upp en spärr. Frågan är bara hur omständligt det blir, och där får du avgöra hur långt du vill gå. Kom ihåg småsakerna; laddare och batterier till blodsockermätaren, extrapenna osv. Skriv ut intyg och sånt i tid, det är lättare att lösa hemma. Om du reser med andra människor, informera om hur dina rutiner kommer se ut – att du måste äta med en viss regelbundenhet och så vidare – för att undvika friktion. Ens familj har koll på sånt, men dina vänner kanske inte är vana vid det.