Gudrun Nilsson är 90 år och tränar på gymmet

”En del som är gamla lägger av för tidigt”

torsdag, 9 januari, 2020

90-åringen Gudrun Nilsson säger att hon ”gått efter instruktionsboken”. I 60-årsåldern fick hon prediabetes, och elva år senare diagnostiserades hon som typ 2-diabetiker. Men hon tackar diabetesen för att ha motiverat henne till regelbunden träning – vilket hon tror hållit sinnet piggt.

När Gudrun Nilsson fick veta att hon fått prediabetes blev hon förvånad. Hon tyckte att hon åt vettigt och rörde på sig, och diabetes var inget som fanns i släkten. Kanske accepterade hon det inte riktigt, för hon tog beskedet ganska så lättvindigt.
– Det var nog därför jag fick min diabetes sen. Hade jag varit noggrann från början hade jag kanske klarat mig, säger Gudrun Nilsson.

Började med insulin

2004 fick Gudrun diagnosen typ 2-diabetes och två år senare började hon med insulininjektioner, efter en olycksam semestervistelse i Kina. Nästan alla i resegruppen var sjuka under resan, förutom Gudrun. Men så näst sista dagen innan hemresan blev även hon dålig.
– När jag kom tillbaka hem blev jag så vanvettigt sjuk. Jag fick flera lunginflammationer på varandra och sepsis. Urdålig var jag. Då fick de sätta in insulin eftersom blodsockret steg på grund av infektionen.
Läkarna sa att hon antagligen kunde sluta med insulin när infektionen gått över. Men hennes endokrinolog tyckte att hon skulle fortsätta ta insulin om hennes värden var bättre när hon tog det – så det gör hon än idag.
Som gammal sjuksköterska tycker Gudrun att det är lite roligt att kolla hur sockret ligger till. Tillsammans med en väninna som jobbat många år som hemkunskapslärare – som även hon har diabetes trots goda levnadsvanor och utan diabetes i släkten – brukar hon grubbla över hur de som levt så bra ändå fick diabetes. 

Man får anpassa sig

– Jag skulle vara glad om jag inte hade diabetes, men nu har jag det och då får man anpassa sig. Det hindrar mig inte särskilt. Jag har ganska nyss fyllt 90 och har huvudet kvar. Det är det man är rädd för. Jag tror att jag kanske inte hade varit så flitig med motion och jympa om jag inte haft diabetes. Det tackar jag diabetesen för, säger Gudrun.
Visst, medger hon, diabetes är en kronisk sjukdom som kan vara jobbig att leva med, precis som många andra sjukdomar. Men det finns ju värre, menar hon. 
När det kommer till diabetesrelaterade komplikationer är Gudrun varken den värst drabbade eller helt fri från dem. Känseln i fötterna är dålig, men det har aldrig varit tal om amputation eller liknande. Och ögonen fungerar som de ska, men är ändå inte heller helt felfria.
– Jag bytte vårdcentral för att min man blev sjuk, och då tappade de bort mig när det gällde ögonbottenundersökningar. Plötsligt kom jag på det och frågade min distriktsläkare. Då hade de inte kollat ögonbottnarna på 7 år. 
Hon skickades till en specialoptiker på Sabbatsberg som kunde konstatera att hon hade fått ett aneurysm nära gula fläcken på ena ögat. Nu måste hon få ögat undersökt varje år, men det har inte skapat några större komplikationer än så länge.
– Läkaren menade att det var obehagligt att det låg nära gula fläcken. Om det skulle brista så skulle jag se lite dåligt, men det skulle inte vara någon större fara i övrigt, berättar Gudrun lugnt.

Sys inte på utsidan

En lärdom diabetesen gett Gudrun är att det inte alltid syns på utsidan om man är sjuk eller frisk.
– Alla är inte är så jäkla friska som de ser ut. Sen vet jag att en del tycker det är så skamligt att de har diabetes. Det förstår jag inte riktigt. Men om man är tonåring eller i 20-årsåldern och visste att ”det här ska jag ha hela livet”… det är nog en annan sak än om man får det när man är 70–80 år. Då får man se till att leva bra trots diabetesen. Eller tack vare.
Ja, tack vare diabetesen har Gudrun nämligen hittat en rutin där hon tränar på Friskis & Svettis tre gånger i veckan. Hon säger att hon numer går på lite lugnare jympa-pass, men som med de flesta pass beror svårighetsgraden lite på vilken nivå man själv väljer att lägga sig på. Och Gudrun kör oftast lite extra armövningar på gymmet efter att passet är slut. 
– Vad som vore bra, som jag inte är så duktig på, är att röra mig dagarna emellan. Efter att min man dog för 2,5 år sedan har det blivit svårare. Och så har jag väldigt dålig balans, så jag blir trött när jag går. Det är jobbigt att hålla balansen hela tiden, det tycker jag är synd. Men det har ju inte med diabetesen att göra.

Slår ett slag för motionen

Att diabetes blir allt vanligare i samhället tycker Gudrun är lite skrämmande. Hon vill slå ett slag för motionen, men också för nyfikenheten och lusten att träffa folk.
– Lusten betyder mycket. En del som är gamla lägger av för tidigt. Jag ser ju kanske mest kvinnor då, som ser ut som att de inte har sett sina knän på hur länge som helst. De glömmer att de består av en kropp också, och går runt lite som i en puppa. Det är trist. Man får vara glad att man är hyggligt intresserad. 

Text: Luca Pirro  Foto: Petrus Iggström