Anders Ekholm, ordförande i Storstockholms diabetesförening

Hur jobbar man med förbättring?

torsdag, 12 september, 2019

Redan på 1970-talet konstaterade amerikanska forskare att organisationer och företag hade begränsad förmåga att lösa sina problem. 

Den modell som beskriver detta kallas Garbage can-modellen. Den går i korthet ut på att det är väldigt sällan som rätt människor har rätt tillfälle att lösa rätt problem med resurser och en metod som faktiskt hjälper just mot det problemet. Istället tenderar människor att föra fram samma lösning oavsett problem, vilket uppenbarligen endast sällan leder till att problemet löses.
Denna modell finns i många företag och organisationer, inte minst i Region Stockholm.
Symptomatiskt är att man inom organisationen är fullt sysselsatt med åtgärder som inte löser de faktiska problem man har. Till exempel omorganisationer, risk- och sårbarhetsbedömningar eller etiska diskussioner av saker som inte är det verkliga problemet; juridiska spetsfundigheter osv.
För att råda bot på organisationers låga förmåga att hantera problemen började man således att utveckla nya modeller för detta. På 80-talet växte sedermera fram en teoribildning om mikrosystemets roll. Mikrosystemet i sjukvården består helt enkelt av mötet mellan patienten, professionerna och systemet. 
All ”vårdproduktion” sker i detta möte. 

Varje åtgärd som inte förbättrar eller påverkar detta möte kommer heller inte att ha någon påverkan på resultat, kvalitet eller produktivitet. Till exempel de flesta nationella och lokala åtgärder på sjukvårdens område de senaste decennierna. Det bevisas av att läget i vården är fortsatt förvisso bra sett som kliniska resultat, men med små trendförändringar som sällan är till det bättre. Så även i Region Stockholm. Vi ser det tydligt i resultatet för diabetiker som är ett rakt streck de senaste cirka tio åren trots en mängd nya läkemedel och kunskap.

Datadrivet utvecklingsarbete är sprunget ur Toyota production model som har utvecklats och evolverat under minst 60 år. Det går helt enkelt ut på att man noggrant mäter sina resultat, analyserar dem, och om det inte är tillräckligt bra, går tillbaka till produktionen, gör nödvändiga förändringar eller utvecklingar, eller experiment, för att sedan på nytt mäta, analysera, planera nya förändringar, genomföra dessa, osv. Det så kallade PDSA-hjulet. 

Allt systematiskt förbättringsarbete kräver en feedbackloop. Ju snabbare den är desto snabbare får man förbättrade resultat. Har man ingen feedbackloop – eller om den är för långsam – till exempel termin eller läsår – sker mycket lite förbättring.  Har man inga flödande data om sin produktion kan man inte arbeta med systematiskt förbättringsarbete. 
Data och feedbackloop är grundstenarna, men data måste även till mikrosystemet, och vara i en form och av en kvalitet så att mikrosystemet förstår dem, tycker de är relevanta och framförallt: Kan agera på dem. Utan dessa blir det inte förändring, annat än via slumpen. Risken är då stor att varje förändring är en försämring. Utifrån dessa teorier ska vi tillsammans arbeta med Region Stockholm för att bli topp 3 i Sverige, till år 2022.