Moa Blomberg springer långt med typ 1-diabetes

Snart i mål – Moa springer långt för att inspirera andra

måndag, 17 juni, 2019

När Moa Blomberg var 13 år åkte hon för första gången på diabeteskollo. Det blev vändningen som fick henne att inse att hon inte var ensam med diagnosen. Tre år senare blev hon själv ledare på kollot, och att stödja andra hjälpte henne att acceptera sin sjukdom. Nu vill hon inspirera unga diabetiker genom att löpa långdistans.

När Leva med diabetes senast träffade Moa Blomberg var hon 16 år och för första gången ledare på ett av SSDF:s diabeteskollon. Då hade hon precis börjat gymnasiet efter att ha tagit sig igenom en jobbig period av förnekelse och skamkänslor inför sin diabetes. Idag är 21-åriga Moa mycket säkrare i sig själv och sin sjukdom – och hon fortsätter att vara ledare på diabeteskollon så ofta hon kan.
– Det har blivit stabilare sen sist. I tonåren var det inte så coolt att ha diabetes. Nu har livet mer kommit till rätta, säger Moa Blomberg.

I högstadiet struntade hon i att ta med insulinsprutorna till skolan på grund av att hon skämdes. Slarvet resulterade i ett sjukhusbesök som fungerade som en rejäl väckarklocka.
– Att bli kolloledare var ju för att visa att det går att ta sig ur det. Jag har varit där nere och tagit mig upp. Första gången var mest som en kul grej, men sen blev det att jag åkte tillbaka år efter år. Jag kände att jag kunde göra nytta. Det är bra med förebilder som ligger en nära i ålder tror jag. Och så blev det ju en motivation för mig också. Jag kände att om jag skulle vara en förebild så var jag tvungen att sköta mig.

Kände sig ensam

Moa tror att det är viktigt att hitta forum där diabetiker kan träffas. När hon var yngre kände hon sig ofta ensam i sina känslor eftersom ingen i familjen eller i klassen hade diabetes. Trots att hon hade bra stöd hemifrån, med en pappa som än idag är engagerad i diabeteskollona och en minst lika hängiven mamma. Ute i vanliga livet är diabetesen dock inget hon helst skyltar med, även om hon betonar vikten av att vara öppen och rak mot sin omgivning.
– Det är inget jag skulle skriva i CV:t. Jag vill inte definieras som ”tjejen med diabetes”, vilket jag ofta blev i början när jag fick diagnosen i lågstadiet. Jag döljer det inte, men det är inte det första jag berättar. Jag vill att folk ska se mig innan de ser min sjukdom.

Det här med att vara öppen mot sin omgivning är något som har varit viktigt på Moas nuvarande jobb inom hotellbranschen. I början kunde hon få väldigt långa pass i receptionen – vissa gånger hann hon inte äta middag och det blev alldeles för lite sömn. Något som rimmade dåligt med hennes diabetes.
– Det gick inte, så jag berättade för chefen hur läget var. Hon var fantastisk och tog bort mig från de passen direkt. Nu har jag klättrat inom företaget och sitter på kontoret istället. Det funkar bra med diabetesen. För mig var det ganska självklart att säga till.

Tjejmilens halvmara

En annan sak som är självklar för Moa är att alltid leta efter nya utmaningar. Nu har hon snöat in på långdistanslöpning och tränar inför Tjejmilens halvmaraton.
 – Det är en utmaning. Det går ju inte att springa runt med värsta väskan. Men jag testar mig fram och det är kul att experimentera. Jag vill visa som förebild att det går att springa ett halvmaraton fast man har diabetes. Nästa gång är det ett helt maraton, och sen triathlon. Bara för att man har diabetes ska man inte begränsa sig, säger Moa Blomberg.

 

Luca Pirro