”Sen hoppas ju jag på att bli frisk…”

Erik Krantz har levt med typ 1-diabetes i 20 år, men han sätter hoppet till forskningen och positiviteten. Han tänker att diabetes är en livskris man måste lära sig hantera – och att livserfarenheterna kan bli en tillgång.

Vi träffar Erik Krantz på hans arbetsplats, pensionsmyndigheten på Södermalm i Stockholm. Senare under intervjun indikerar han att hans typ 1-diabetes antagligen haft ett finger med i spelet när det gäller karriärvalet – han menar att sjukdomen tvingat honom att öva planeringsförmågan och har gjort det viktigt att blicka framåt.
Men låt oss backa bandet bakåt 20 år i tiden. Året är 1998 och Erik är 14 år gammal. På grund av smärtor i magen åker han in till sjukhus och det visar sig vara blindtarmsinflammation.
– Jag hamnade på Astrid Lindgrens barnsjukhus och fick operera bort blindtarmen, men i samband med operationen lade de märke till att jag hade höga blodsockervärden. Efter operationen följdes det upp på ett återbesök där de kunde konstatera att blodsockret fortfarande var högt. Och efter ytterligare tester diagnostiserade de mig som typ 1-diabetiker, berättar Erik Krantz.
Beskedet kom oväntat. Eftersom läkarna upptäckte sjukdomen relativt tidigt så hann Erik aldrig uppvisa de klassiska symptomen på diabetes som för många är det första tecknet på insjuknande. Till skillnad mot många andra drack han inte kopiösa mängder vatten eller sprang på toaletten hela tiden, han mådde förhållandevis bra.
– Min mor, som hade en större kunskap om vad diabetes var, blev såklart ledsen. Men jag själv blev mer nyfiken till en början och jag började läsa på ganska mycket om sjukdomen, minns Erik.
Först drygt ett år efter diagnosen började beskedet landa hos Erik. Han insåg att han hade fått en kronisk sjukdom med allt vad det innebär. Och han började grubbla över varför just han drabbats; något han mer och mer insåg att han var mycket ledsen över.
– Då fick jag gå hos en kurator på Astrid Lindgren och prata om det. Det hjälpte mig att förhålla mig till det faktum att jag var sjuk och jag förlikade mig med att jag fått en kronisk sjukdom. Jag tror att det var viktigt att jag fick prata med någon då. En diagnos innebär inte bara det här att man ska klara av det medicinska och det fysiska, utan också den mentala biten. Att skapa ett förhållningssätt till sjukdomen och till sig själv, det tror jag är jätteviktigt.

Sjukdomen har inte begränsat mig

Erik vill inte beskriva episoden som en depression, utan snarare som ett uppvaknande då han insåg att sjukdomen skulle följa med honom en stor del av hans liv, och att det inte skulle bli särskilt roligt. Idag är dock perspektivet lite annorlunda.
– Jag känner inte att sjukdomen har begränsat mig. Visst, det finns vissa saker jag inte kunnat göra, som att bli pilot eller polis till exempel, men jag känner att jag har kunnat leva det liv som jag velat leva hittills i varje fall. Det blir en del logistik och planering, men det går att göra allt.
Just planerandet och strukturen i vardagen är något Erik ständigt återkommer till. Samtidigt som han poängterar att inskränkningen i spontaniteten är en av de jobbigaste sakerna med att ha diabetes, så framhåller han de positiva aspekterna av att tvingas tänka framåt och leva efter en viss regelbundenhet. På vissa sätt hade Eriks diabetes en positiv inverkan på familjerutinerna.
– Middag klockan sex blev en positiv grej för familjen i stort, det blev en samlingspunkt i slutet av dagen när alla hade kommit hem. 

Bra för alla med struktur

Nu när Erik själv är tvåbarnspappa ser han ännu tydligare de positiva aspekterna av diabetesens krav på struktur i vardagen.
– Att bli pappa är det bästa som har hänt mig. Det har inneburit enorm glädje. Livet som småbarnsförälder och livet med diabetes fungerar ganska bra ihop eftersom regelbundenhet är viktigt i båda fallen. Det passar barnen med fasta sömn- och måltidsrutiner. Dessutom har min diabetes nog varit ett sätt att avdramatisera sjukvården för barnen lite, så det kan ha varit positivt för dem i den bemärkelsen. 
Erik berättar att sonen Axel ofta vill hjälpa pappa att ta sitt insulin, och att Axel inte visat så stort motstånd till att själv ta mediciner – såsom antibiotika när det behövts – som ju många andra barn gör när de är små. Axel vet att medicin kan vara bra att ta ibland, och att pappa ju behöver ta insulin för att må bra. Dottern Isa är fortfarande för liten för att börja reflektera över pappas sjukdom.
Men nog finns det en viss oro från Eriks sida. Den största oron är att barnen ska ärva hans diabetes. För visst, även om Erik försöker se positivt på sin sjukdom, så säger han att ”hundra gånger av hundra skulle jag välja att bli frisk om någon gav mig det valet”.
– Jag vet vilken typ av påverkan det har på livet. Som förälder är ju det viktigaste att ens barn mår bra. Det ligger där någonstans i bakhuvudet…

Mätte sonens blodsocker

En gång när sonen Axel verkade vara ovanligt törstig och kissade mycket, så mätte faktiskt Erik hans blodsocker. Att ta stickprov i fingret var inte vidare populärt hos treåringen, men det visade sig att värdet var normalt. På gott och ont är Erik van att ständigt tänka framåt och förberedande.
– Om jag ska säga någonting positivt om diabetes är det att man får en ökad kunskap om sin kropp, och så tvingas man ju att bli bättre på att planera och se framtidsperspektivet hela tiden. I mitt yrke som projektledare är planering ett grundverktyg för att leverera, för att hålla ihop en grupp och få alla att veta vad de ska göra och när. Att se helheter. Jag vill försöka tänka att diabetesen har hjälpt mig i den aspekten, säger Erik.
Att hålla sig positiv och inte se sjukdomen som en begränsning är en inställning som följt med Erik genom livet sedan de där samtalen med kuratorn på Astrid Lindgrens sjukhus. Han har till exempel inte låtit sjukdomen sätta stopp för nyfikenheten på världen och reseintresset.

Har rest mycket

Erik har bott och rest lite här och var i världen; Nya Zeeland, Kanada, Ecuador, Zimbabwe... Vissa resor har krävt mer planering än andra.
– I en del länder jag bott i har det varit omöjligt att få tag på insulin för mig, så då har jag fått ta med stora mängder hemifrån. När jag har stannat länge på ett ställe har jag delat upp insulinet i två kylskåp, om ett av dem skulle lägga av till exempel, för att sprida riskerna. 
Tack vare planeringstänket har resandet gått bra för Erik, och han minns ingen gång då det blivit särskilt stora problem. En gång i Zimbabwe blev tullen misstänksamma över mängden mediciner han hade med sig, en halvårsranson insulin med marginal – ”för att vara på den säkra sidan”. Men intyget gjorde susen, och det blev inga större problem.
Erik har heller aldrig svimmat eller drabbats av hypoglykemi på grund av lågt blodsocker. Men en gång var det nära. Han var med några vänner på en skidresa, liften som skulle ta dem till toppen var trasig och de bestämde sig för att ta skidorna i handen och gå den sista biten upp för att sedan åka ned. Men snön var djup och pjäxorna tunga.
– Jag missbedömde lite grann hur pass stor fysisk ansträngning som krävdes för att ta sig till toppen, och blodsockret sjönk. Vi tog oss ändå upp, och när jag mätte värdet där uppe tror jag att det låg på 2,1 och jag hade ingen energi med mig. Jag insåg att det enda sättet var att försöka åka ned. Men jag lyckades i alla fall ta mig ned till fjällstugan, minns Erik.
Mer dramatik än så har Eriks diabetes inte orsakat. Kanske mycket tack vare att motion fortsätter vara ett vanligt inslag i hans vardag.
– Jag känner på en gång när jag inte tränar att jag blir mentalt rastlös och lättirriterad, och fysiskt hjälper motionen mig jättemycket med min diabetes. Jag blir känsligare för insulinet och kan därmed ta lägre doser. Jag får ett jämnare blodsocker. 

Övervikt påverkar mentalt

Till vardags cyklar Erik till jobbet – en mil dit, en mil hem. Sen blir det också en del motionsidrott, både basket och innebandy en gång i veckan vardera. Erik säger att hans diabetes inte direkt gjort det lättare att idrotta, att ligga högt eller lågt när man tränar är jobbigt, men sjukdomen har gjort det ännu tydligare för honom hur mycket bättre han mår när han motionerar.
Det största problemet Erik upplever är hans övervikt. I samband med att han skulle sluta gymnasiet började han gå upp i vikt. Något han tror bland annat berodde på ökade insulindoser som drev på hungern, och mycket stillasittande i samband med universitetsstudierna.
Han lyckades dock gå ner 10 kilo på ett år, då han fick hjälp av en dietist och en sorts gruppvägledning som landstinget anordnade. Men han skadade oturligt nog knäet i slutet av det året, han blev fysiskt inaktiv, luften gick ur honom och han gick upp kilona igen. Erik upplever att ökade medicinmängder också gjort det svårare mentalt att ta tag i viktproblemet.
– Nu tar jag snabbverkande insulin, jag tar långtidsverkande insulin, jag tar metformin och jag tar Victoza. Det påverkar en också mentalt. Det i kombination med övervikt och att man får barn så blir det svårt att ta tag i vikten. Även fast man vill och försöker så är det svårt att ändra ett beteende.

Tror på en ljus framtid

I det stora perspektivet är dock Erik nöjd med vardagen och försöker göra det bästa av livet med diabetes. Med tanke på den ökade förekomsten av diabetes i världen (vilket han tycker borde generera större forskningsanslag till diabetesforskningen) och de vetenskapliga framstegen som redan gjorts under de 20 år som Erik haft typ 1-diabetes, tror han på en ljus framtid.
– Sen hoppas ju jag på att bli frisk. Det hoppet har jag. Jag sätter mitt hopp till forskningen, att man långsamt och metodiskt kommer hitta någon form av lösning.
Oavsett om forskningens framsteg ligger bakom knuten eller långt in i framtiden, så menar Erik att det även i nuet finns positiva saker att hämta från en diabetesdiagnos. Han tror att diabetesen kan lära en något utöver framförhållningstänk och vikten av kost och motion.
– Jag tänker att man kan vända det faktum att man har gått igenom en livskris, för det tycker jag ändå att det är när man får en kronisk sjukdom. Om man lär sig förhålla sig till sin diabetes tror jag att man har lärt sig någonting större. Det är bra för en själv men också för andra man möter som gått igenom någonting svårt. Det kanske ökar ens empatiförmåga och förståelse för andra lite grann. 

Text: Luca Pirro  Foto: Petrus Iggström